-

så var det gjort. det. it. jag har sett sista avsnittet av sex and the city. efter veckor av min lediga tid i sängen med boxen, var jag finally där. tog ett djupt andetag innan jag tryckte på  play, och så BAM. there it was.

efteråt hade jag tänt mej att jag skulle känna mej helt uppfylld, ja nästan som en komplett själ! men den ända känslan som infann sig när eftertexterna rullade var liksom....jaaaa...ha. vad fasiken ska jag göra nudå?!

plötsligt käns lägenheten väldigt tyst.

plötsligt känns det väldigt ensam.

det känns typ som om carrie, miranda,charlotte och samantha har gjort slut med mej. oh lord i nooow, that's tragicall.

så om nån vill underh¨lla mej nu så ....slå en pling. jag sitter typ och titar in i väggen.



p.s föresten så alla vet, jag måste bara bekräfta det här att jag inte är någon "sex and the city- fjolla" på riktigt, jag blev näst intill tvingad, lurad, förd bakom ljuset! indragen i en värld jag inte visste något om....och så var jag FAST

p.p.s  om någon undrade: jag grät INTE i sista avsnittet!! inte i något annat avsnitt heller.

i fredags hade jag ett religiöst ögonblick. jo det är sant.

vid sjutiden igår skulle jag på födelsedagschill hos lala som fyllde nitton.. fixade mej hemma sådär lite halvsnabbt, me ny klänning och hela kittet. innan jag kastade mej på cykeln med en tetra av favvovinet gredos i väskan han jag kasta en blick i spegelen och för omväxling tänkte jag faktiskt "-fan , jag är faktikst ganska snygg!.." ni vet, sminket blev lyckat, håret...allt. sällsynt.

så jag cyklar iväg, lyckligt ovetandes om vad som komma skulle. jo tro mej de e så illa.

när jag cyklar i en nedförsbacke, genom en tunnel, hinner jag känna hur ett snöre på min högklackade fot lossnar. i samma stund som jag tittar ned inser jag att det är försent; snöret frå skon har snurrats in i trampan och plötsligt är foten fast. jag känner hur hjulen snurrar saktare och saktare, hade de varit en film hade det varit ett utmärkt tillfälle att kolla in i kameran och utbrista "ööh ööhw.."
kaaabom. nästa ögonblick ligger jag på marken med cykeln övermej och foten OCH väskan under mej. väskan med vinet i. jag känner hur den söta doften av gredos vinet sprider sig och hur minkläder blir blötare och blötare. det jag hinner tänka mellan alla "fuck", "heeelvete", "faaan", och andra mindre blogglämpade ord som far ur min mun är "det här kan inte va sant".... i paniken får jag upp mobilen och ringer lala och förklarar gråtandes att jag inte kommer komma...hon fattar ingenting och frågar varför?. i samma ögonblick som jag skriker "FÖR ATT JAG LIGGER PÅ GATAN OCH SITTER FAST I EN FUCKING CYKEL" kommer en tant gående. hon stannar tittar på mej och utbrister: "nää men nu ligger du lite tokigt till va? du kan inte ligga mitt i gatan" sen fortsätter hon förbi mej. om droppen inte redan hade kommit när jag fick vin över kläderna var det den. då förlorade jag all vett och sans och gjorde något jag aldrig gjort förut:

-"TROR DU ATT JAG LIGGER HÄR FÖR ATT DET ÄR KUL?!"
inget svar. (förmodligen var hon halvdöv)
-....."kärring!!!"

jo de e sant jag sa kärring, till en tant (notera att jag skrev de med små bokstäver men iallafall...det finns en risk att hon hörde). det har jag aldrig gjort förut. förstår ni hur förkrossad jag var?

jag gör några tappra försök till att ta mej upp, men tillslut har jag bara en tanke kvar i huvudet: det är gud som straffar mej. tro mej, jag har aldrig varit så religös i hela mitt liv, inte ens på min konfirmation, med ens var jag säker på at den här gud finns och just då straffade han mej...- för att jag hade tyckte att jag själv va snygg för omväxling. (de är väl en av dom 7 synderna?)

jag lyckas ta mej upp och hem och in till spegeln och tänker att tamefan han lyckades då. för plötsligt var jag inte så snygg längre, med mina vin dränkta kläder, mascara över hela ansiktet och smuts på handen och benet jag landat på.

sen kom den där lejonninan i mig fram och så tänkte jag "wait a minute, jag tänker inte låta nån annan om de så är självaste gud, få mej att ändra mina planer" skam den som ger sig . så fem minuter senare var jag ombytt och omsminkad och på väg igen. inte lika snygg den gången, men jag gav inte upp. och när jag tänker på det kanske det inte var något straff, utan någon slags prövning, eller bara ett tillfälle förmej själv att se vilken krigare jag kan vara!

"you always want what u can't have" är förmodligen en mening som dom flesta kan relatera till. för så är det. det är någon inbyggd grej i hjärnan som gör att vi vill ha de som är svåråtkommligt. de e därför man ska leka svår när man är intresserad av nån och blöblöblööö ( tänker inte gå in djupare på de förutom att jag suger på´de. har aldrig fattat de där, om man spelar svårfångad, hur ska personen ifråga då lägga märke till en?..jaja sen kan vi ju se på min kärleksstatistik också och så....AA släpper vi det)

iallfall, så stämmer den meningen sååååklart in på mej med. bara det att eftersom att jag alltid ska vara värst ska jag ta den steget längre. jag vill inte bara ha det jag inte kan få, utan jag har kommit på mig själv med att vilja ha det som jag vet att jag kan få....i utbyte mot blod, svett och tårar. på nått sjukt sett vill jag ha de som jag måste kriga och plågas för attt få. sjukt eller är de också något mänskligt? (snälla nån skriv att det är de jag vill inte va ailien!!!)

ett exempel är de här med kids. jag vill ha jättemånga barn, ett fotbollslag liksom typ. varför? nej jag bara vill de. men jag gillar ju knappt barn liksom?!.... idag t.ex. när en jobbarkompis som gått på mammaledighet var och hälsade på med sin nyfödda eeeextremt söta flicka, stod alla kvinnor på avdelningen runt hennes vagn och bara "åååååh" "pluttinutti" etc. etc.  först tänkte jag inte ta någon närmare look, men tillslut blev nyfikenheten för stor och jag trängde mej fram. ungen som var gudooomligt sööt sov där med sin lilla sparkdräkt och hela kitttet. jag blev helt till mej och föl in i dom andra kvinnornas kör å hörde mej själv säga saker som "neeeee va sööööööt jag dööör"....ja, ett mycket harmoniskt ögonblick på våran avdelning. men harmoniska ögonblick måste ju brytas för eller senare, och tro de eller ej men det verkar vara min lott i livet. plötsligt hör jag mej själv säga:
-"jaa ni, ungar. dom är assöta så länge dom håller käften stängd iallafall, men sen ..uuäähhk alltså"
de blir knäpptyst.
en sköterska förstår att situationen måste räddas och brister ut i asgarv :"-hahahhaa håller käften, du är rolig du jonna!"
en annan: -"vare inte du som skulle föda ett fotbollslag?"

what can i say`? love the challange.....

i många länder,  (vet att dom försöker få de worldwide, men vet inte hur många som följer det,) har dom en grej som är att man skriver in ICE i sin mobil och sedan numret på sin närmaste närstående. ICE står för "In Case of Emergency" och betyder alltså att om det händer en olycka av något slag och du inte är kontaktbar, så kan någon bara ta din mobil och ringa "ICE personen"... skitsmart faktiskt, och när man tänker efter är det ju exakt detta man gör med ungarna i skolan också; skriver upp föräldrarnas telefonummer ifall ungarna gör sig illa.

idag fick jag lära mig att man faktiskt gör samma sak på arbetsplatser. iallafall på min. jag funderade febrilt medans dom små gröna lapparna skickades runt så att alla kunde skriva i sin ICE-person. vem var min? .... jag sneglade på tjejen bredvid mig och såg att hon skrev något i stil med "Mats.."... hennes kille/sambo/make. sneglade på tjejen/kvinnan på min andra sida och såg att hon skrev något i stil med "Roger..". hennes kille/sambo/make... satte diskret upphanden så att ingen skulle se vad jag skrev vad jag skrev . "Helena..." min mamma. telefonnummer 1; mamma mobil. telefonnummer 2; mamma hem telefonummer 3; mamma jobb.  DOH! skrev klart så fort jag kunde och gav sen tillbaka lappen till chefen. uppochnervänd. jag vet att hon kommer läsa den men jag kan väl bara be till gud she won't judge me.

så nu får jag väl va lite extra försiktigt på jobbet så att dom inte blir tvugna att leta fram den där lappen och upptäcka att "the only one i got is my mother" . ser de framför mej hur jag ligger där på golvet och dom bara "hörni....hon har skrivit sin mamma som ICE-person. vi kanske inte ska återuppliva henne när allt kommer omkring..."

eller....så kan det ju faktiskt bli så att dessa kvinnor gör slut med sina killar/sambos/makar, och sen råkar de ändå ut för en svimmning på jobbet. så ringer dom till deras ex som blir tvugna att komma dit, och när kvinnorna vaknar så är de första dom blir tvugna att se sina EXs fula ( tro mej fom flesta ex är/blir fula) face. då kan man ju undra vem som är gladast? den eviga singeln, eller den "eviga" flickvännen.... just a thought... mwahahaha

funderar skarpt på att ta upp den här skiten igen. efter sisådär några månaders lov.

the main thing som har hänt är väl att ajg har flyttat. bor numera ensam, solo alooone. i like it .


har påbörjat inlägg här titt som tätt men har inte blivit något av de. men nu kör jag på lite så får vi se hur de tar sig=9 höhö